keylove

Vad jag tänker på dig. Jag tänker på dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det har gått sex månader, jag har talat med en psykolog, tre kuratorer, familj, vänner. För att inte tala om hur mycket jag har talat med mig själv. Hur länge ska det här pågå? Inte bara tänker jag på dig, jag ser dig hela tiden. Du finns här, du lever i denna värld. Samtidigt som jag inte vet vad jag vill, vill jag bara springa in i din famn. Jag vill att du ska krama mig, berätta att allt detta är över, föralltid och att allt kommer lösa sig och bli bra. Snälla, säg det bara. Få ur mig dess känslor. Dessa tankar. Jag vill inte stampa på samma plats i livet.

Lars Winnerbäck - Stackars

Jag undrar varför jag ser dig. Och varför just dig? Idag är det den 15 janurari 2011. Under en vecka har jag stött på dig fem gånger. Vi har befunnit oss på samma plats, samma tid.


Jag trodde i tisdags att en våg hade kommit och renat mitt blod och mina andetag, men jag misstog mig. På något sätt kom du in igen. Och jag vill glömma så fruktansvärt, jag vill bara gå vidare. Ta med mig lärdomen i en stor ryggsäck på ryggen men gå vidare. Skratta när ja tänker tillbaka på det. Le.

Jag vet inte vad jag vill. Svaret, vart gömmer det sig? Och hur långt kommer det ta innan jag vet? När jag har andats det där sista andetaget av oro och ångest. När jag har förlåtit inte enbart i hjärnan men även i hjärta och när jag släppt taget..? Hur kommer det kännas? Låt den dagen anlända snart.

Allt jag trodde var över och borta finns kvar. Det finns djupt inristad i mitt hjärta. Det gör det svårt att andas, att njuta, att leva. Det finns en problem, men det har gått så lång tid och tiden bara går. Den rinner som i ett vattenfall. Tillslut vill jag ignorera, glömma och förtränga. Men det går inte. Jag kan inte glömma. Jag bara minns. Och i djupet av mitt hjärta vill jag allra helst få en förklaring. Jag vill att du ska krama mig hårt, pussa mig på kinden och viska i mitt öra att allt är över. Att allt kommer bli bra. Och sen vill jag gråta i din famn. Skratta och gråta.

The first day in school. I must say that it was underbart. Jag var glad, jag kände mig glad men framförallt stolt över mitt val. När jag senare (efter att skolan slutat) besökte Värmdö en sista gång (Jaa, eller på ganska länge) för att återlämna böcker och tala med en del lärare, upplevde jag en känsla av frihet av att inte vara fast där mer. Det kändes så trist och så kallt. Väggarna var omedvetet fyllda av status och betyghets, och vart har all kärlek och lycka tagit vägen? Jag är trött på att hälsa och kallprata med människor. Vinka glatt och ständigt visa att jag är social och glad. Jag är Anna. Jo, jag är Anna, social och glad är en del av mig men inte hela tiden. Kommer jag med en helt vanlig blick får jag frågan "men vaa, är du trött, är du ledsen...hur är det?" Det räcker till en viss längd att hälsa på alla, men plöstligt ställer jag mig själv frågan vilka av dessa människor som jag känner. Jag tycker att dem är trevliga, snälla. Sköna och balla. Men vad mer, räcker det? Det är bara deras yttre signaler som de sänder mig. Annars vet jag ingenting, bortsett från vilken linje de går i eller vart det de bor.

Klara södra skiljer sig på många sätt. Det känns som en familj, alla är bara sig själva. De finns inga förväntningar att leva upp till. Det må finnas men då excisterar de bara i psyket. Inte i verkligheten. Jag kunde vara Anna med alla lärare och elever. Jag mådde bra, jag kändes som en del av en enda stor familj. Som om min närvaro påverkade, räknades.

Klassen var världigt trevlig. Även om det finns en del som tar avstånd, men börjar man ta kontakt insåg jag att det finns så mycket mer. Jag börjar dagen med att få en enda bild, ja det kallas för att dömma. Jag började tänka, jaa men han verkar lite töntig. Och hon där tror att hon äger världen... höhh Men i slutet kom det över mig, de är också människor. Detta är min klass och jag älskar dem för precis vilka de är. Jag började smått och gott tala och insåg, men gud..dessa två typer är verkligen sköna. Jag som tidigare såg dem som töntarna. De berättade att de fått en bild av jag inte pratade mycket och fick en chock när jag väl gjorde det.
Dagens lärdom: Jag vet att jag dömmer. Det gör vi alla, men jag vill minska dömmandet. Undvika det så gott som det går för det leder ingenstans. Jag blir bara besviken och håller mig själv fast i ett trosystem där jag väljer att tro, så här är det - när jag i själva verket inte har en aning.

Varje människa är unik. I hjärtat, i sinnet och i själen.

Imorgon börjar jag om på nytt. Och det känns otroligt bra, nästan för bra för att vara sant. Jag ar inte tänkt på skolan, studierna eller klassen. Tiden har passerat väldigt fint och det känns som att jag upplever glädje i allt och alla. På något sätt har jag lyckats balansera nuet med framtiden. Det känns som att jag uppskattar min omgivning, människor och hela tillvaron på ett sätt som jag tidigare inte gjorde. Så nu, mina kära vänner skall jag njuta av mitt vackra rum, andas in lavender och börja laga mat. Känner för pasta.

Lycka är ett så pass stort ord och jag har funderat på hur jag själv defienerar det. Dte har hänt att jag frågat människror " men, är du lycklig?". När jag istället kom fram till frågan "Hur gör man för att bli lycklig, vad är det som krävs?". Frågan är så stor och omfattande. Jaa, vad är lycka egentligen. Är det en känsla, en tanke? Hur vet man när man är lycklig. Känner man bara det på sig, på samma sätt som man bara vet när man är kär. Jag har varit kär en gång och nu jag tänker tillbaka på det kan jag fundera "Var det kärlek, var jag verkligen kär?".

Under en låmg period har jag förknippat lycka med att leva i nuet. Utöva min spontanitet, göra det som jag känner för i stunden. Av många har jag fått rådet att inte tänka så mycket, bara vara, bara leva. Men idag kom jag fram till att jag faktiskt inte bara vill leva i nuet. Jag vill leva idag, men samtidigt vill jag uppskatta det som varit och se och tänka ljust på framtiden. Leva ett gnutta i nuet men även en gnutta i framtiden. Om jag bara virvlar runt och inte tänker, vart kommer jag då? Jag vill drömma om framtiden. Se mig själv i framtiden. Då känner jag att jag är påväg. 

Till detta vill jag tillägga att jag kommer tillämpa ritualer under veckan. Detta läsär vill jag vara ledig två gånger i veckan, då menar jag att jag inte studerar under dessa dagar. Sätta upp små delmål för att må bra. Studera franska i 10 min varje dag. Berätta för mig själv hur mycket jag älskar mig själv och berätta för andra att jag älskar dem. Fundera över, kanske även skriva upp vad jag är tacksam över. Vilka positiva och negativa insiker jag har fått udner dagen. Se till så att jag själv utvecklas, för att jag är mina egna tankar.

All kärlek till alla männsikor. Och glöm inte, att inte bara duger du - DU ÄR ALLDELES FANTASTISK. TÄNK VAD VI DUUUU KAN gör i livet. Vi kan äta mat, köra bil. Vi kan tänka, sprida kärlek, krama om människor. Vi kan bli föräldrar, vi kan älska, resa, bemöta människor. Prata, fika. Jaaaa, tänk vad mycket vi kan fika. Tänk att vi kan andas och göra precis vad vi vill göra med våra liv. Är inte det för fantastiskt för att vara sant? Det är makalöst!!!! Nu ska jag krama om mina föräldrar och min lillasyster Carolina (även om carolina kommer skrika UUTTTT FRÅN MITT RUM) kommer jag skicka en slängkyss till henne och säga att jag älskar henne så otroligt mycket att hon aldrug kan förstå. Jag ska krama om mamma och pappa och säga detsamma och sen störa Sima och Sera i deras sömn och pussa en massa på dem. Jag vet vad dem tänker när dem ser mig (VAD VILL DESSA MÄNNSIKRO??!!) men dem är så fina så fina. Och så vill jag säga till Cicci att jag älskar henne. Det ska jag faktsikt göra. Berättar det imorgon när vi besökter Värmdö tillsammans. Har nämligen en del böcker som skall lämnas tillbaka och så ska jag tala med en del lärare. Yesss, enjoy life underbara människor!!!!! 

Jag har sagt till mig själv att släppa taget. Varje dag. Jag intalar mig själv att idag är dagen jag ska göra det. Jag säger det, men ingenting händer. Nu tror jag inte längre på mig själv. Ljuger jag bara? Förlorar jag tron, är allt borta. Det handlar om att tro på möjligheten att förändra sitt liv. Tro på att därefter kunna möta nya förändringar. Jag hoppas att jag tror. Jag vill tro.

När du sa hej, kunde jag tänka på det hela dagen. När du sa nej, var jag förstörd. Det jag hade, var synintryck, hörselintryck och en egen historia. En uppfattning av det hela. Jag tog dig och allt för givet. Idag vill jag tänka att jag gick ut med en säck fylld av lärdom. Att jag inte längre var en seg deg som inte kunde lösas ut. Inte fann en väg tillbaka. I framtiden vill jag tänka att jag släppte taget. Men rädslan sitter kvar i mig..gjorde jag verkligen det eller sa jag det bara?

Dagen den 6 Januari 2011 har passerat mina ögon. Allt har gått så fort. Vaknade vid tolv med en sur och trött min över att jag sovit så länge och det hjälpte inte att jag sjöng " its a brand new day" som annars brukar fungera med ett ord. Fantastikt. Tog en promenad, åt frukost. Lyssnade på timglas av lars (där han så fint sjunger om en anna, som då är jag) och därefter kommer mamma in och påminner om att idag är det dagen som vi ska gå på opera.

I tre timmar satt jag där, och det var krävande. Men jag gjorde det och jag försökte tänka att detta minsann är kvalitetstid med min kära mor. Väl hemma började jag städa mitt rum. Dagens lärdom: Att jag alltid, i alla situationer bara kan göra det bästa som jag kan. Att jag duger som jag är och det räcker med att jag bara gör mitt bästa. I framtiden, om fem minuter, om morgondagen och om flera år vill jag göra saker för att jag vill göra dem. Inte för att jag känner mig tvingad. Likaså gäller skolan. Jag vill lära mig, jag vill göra mitt allra bästa och jag vill njuta under perioden som jag gör det. För att life is to short för att inte göra det.

Idag fick jag även reda på någonting väldigt vakert som berörde mitt hjärta. L ska få ett syskon. Och det är så fint att jag smälter. C har beslutat sig för vad som är hennes plan i livet - och det gläder mig tusen varv runt jorden hem igen.

Yeyy, okej. Nu kör vi! Det är ett nytt år, 2011 och nu ska jag köra järnet. Jag har insett att mitt liv är värt att dokumentera. För min egen skull. För att jag är Anna, för att jag är den jag är och jför ag är stolt över att vara Anna. Jag tillägnar en del av mitt liv varje dag till denna lilla egensinnade blogg som jag redan är så stolt över. Tänk att jag äntligen tar tag i detta nu. Det är coolt. Vi får se vad det blir av det hela, kanske något, eller ingenting. Eller blir det bara ett oavslutat projekt som jag så länge velat starta, som fått ligga på kanten av allt det andra som ansetts så viktigt. Men i denna sekund känns det bra. Vem vet, det kanske blir fantastist. Ett minne för livet som jag bevarar varmt om hjärtat. Okej, anna...det är en blogg. Nu ska vi inte överdiva.