Lycka är meningen och syftet med livet, hela målet med vår mänskliga tillvaro - Aristoteles
The first day in school. I must say that it was underbart. Jag var glad, jag kände mig glad men framförallt stolt över mitt val. När jag senare (efter att skolan slutat) besökte Värmdö en sista gång (Jaa, eller på ganska länge) för att återlämna böcker och tala med en del lärare, upplevde jag en känsla av frihet av att inte vara fast där mer. Det kändes så trist och så kallt. Väggarna var omedvetet fyllda av status och betyghets, och vart har all kärlek och lycka tagit vägen? Jag är trött på att hälsa och kallprata med människor. Vinka glatt och ständigt visa att jag är social och glad. Jag är Anna. Jo, jag är Anna, social och glad är en del av mig men inte hela tiden. Kommer jag med en helt vanlig blick får jag frågan "men vaa, är du trött, är du ledsen...hur är det?" Det räcker till en viss längd att hälsa på alla, men plöstligt ställer jag mig själv frågan vilka av dessa människor som jag känner. Jag tycker att dem är trevliga, snälla. Sköna och balla. Men vad mer, räcker det? Det är bara deras yttre signaler som de sänder mig. Annars vet jag ingenting, bortsett från vilken linje de går i eller vart det de bor.
Klara södra skiljer sig på många sätt. Det känns som en familj, alla är bara sig själva. De finns inga förväntningar att leva upp till. Det må finnas men då excisterar de bara i psyket. Inte i verkligheten. Jag kunde vara Anna med alla lärare och elever. Jag mådde bra, jag kändes som en del av en enda stor familj. Som om min närvaro påverkade, räknades.
Klassen var världigt trevlig. Även om det finns en del som tar avstånd, men börjar man ta kontakt insåg jag att det finns så mycket mer. Jag börjar dagen med att få en enda bild, ja det kallas för att dömma. Jag började tänka, jaa men han verkar lite töntig. Och hon där tror att hon äger världen... höhh Men i slutet kom det över mig, de är också människor. Detta är min klass och jag älskar dem för precis vilka de är. Jag började smått och gott tala och insåg, men gud..dessa två typer är verkligen sköna. Jag som tidigare såg dem som töntarna. De berättade att de fått en bild av jag inte pratade mycket och fick en chock när jag väl gjorde det.
Dagens lärdom: Jag vet att jag dömmer. Det gör vi alla, men jag vill minska dömmandet. Undvika det så gott som det går för det leder ingenstans. Jag blir bara besviken och håller mig själv fast i ett trosystem där jag väljer att tro, så här är det - när jag i själva verket inte har en aning.
Varje människa är unik. I hjärtat, i sinnet och i själen.
Klara södra skiljer sig på många sätt. Det känns som en familj, alla är bara sig själva. De finns inga förväntningar att leva upp till. Det må finnas men då excisterar de bara i psyket. Inte i verkligheten. Jag kunde vara Anna med alla lärare och elever. Jag mådde bra, jag kändes som en del av en enda stor familj. Som om min närvaro påverkade, räknades.
Klassen var världigt trevlig. Även om det finns en del som tar avstånd, men börjar man ta kontakt insåg jag att det finns så mycket mer. Jag börjar dagen med att få en enda bild, ja det kallas för att dömma. Jag började tänka, jaa men han verkar lite töntig. Och hon där tror att hon äger världen... höhh Men i slutet kom det över mig, de är också människor. Detta är min klass och jag älskar dem för precis vilka de är. Jag började smått och gott tala och insåg, men gud..dessa två typer är verkligen sköna. Jag som tidigare såg dem som töntarna. De berättade att de fått en bild av jag inte pratade mycket och fick en chock när jag väl gjorde det.
Dagens lärdom: Jag vet att jag dömmer. Det gör vi alla, men jag vill minska dömmandet. Undvika det så gott som det går för det leder ingenstans. Jag blir bara besviken och håller mig själv fast i ett trosystem där jag väljer att tro, så här är det - när jag i själva verket inte har en aning.
Varje människa är unik. I hjärtat, i sinnet och i själen.
Kommentarer
Trackback
